Att möta människor i kris
Trots att han beskriver sig som en ”rättfram holländare” är Boris Phefferkorns bästa verktyg tystnaden.
– Arbetet på Café David är en ständig balansgång mellan att låta människor vara ifred och att veta när det är dags att sätta sig ner och fråga hur det är, säger han.
Café David är Skåne Stadsmission öppna mötesplatser i Kristianstad och Malmö, för vuxna i hemlöshet och utsatthet. Här serveras frukost varje dag, året runt, och här finns sammansvetsade personalteam med en minst sagt brokig bakgrund.
– Jag är juristen som fick nog av pappersarbete och började jobba i kriminalvården. En kollega är socionom och har stenkoll på hur socialtjänsten funkar, en annan är undersköterska med allt var det innebär. Vi är alla olika och tar oss an arbetet ur olika perspektiv, säger Boris som sedan september 2021 är platsansvarig på Café David i Malmö.
Gemensamt har kollegorna intresset för att hitta varje besökares ”bruksanvisning”. Att se varje individ för vad den är, och låta var och en sätta sina egna mål.
– Vi tvingar aldrig någon att berätta om sina problem, och det är inte vi som bestämmer hur de ska lösas. Många av våra besökare har erfarenhet av att falla utanför ramarna. Man ska ha ett visst problem, och på det problemet ska det finnas en viss lösning. Så jobbar inte vi. När någon är redo att sitta ner och prata om sina behov är vår uppgift att lyssna och stötta personen där den är just nu.
Med drygt 150 unika personer som passerar genom verksamheten varje dag gäller det att ha en blick för detaljer.
– Vi har inga journaler, vet inget om diagnoser eller människors historia. Vi lär känna folk genom vad de säger och vad de gör. Ibland till och med genom vilka kläder de väljer, berättar Boris.
Varje dag är det 10–15 personer som tar en dusch eller bara byter kläder. Någon behöver nya strumpor eller en varmare jacka. Varje garderobsbesök är en inblick i en människas liv.
– Som kvinnan som alltid skrattar och skojar. I garderoben är hon allvarlig. ”Idag behöver jag sexiga kläder Boris, för jag ska jobba.” Det säger något.
Eller när någon frågar efter en sovsäck.
– Då är det lätt för mig att gå i gång och försöka hitta lösningar. Jag vill genast hitta en sovplats, boka tid med vår kurator, söka försörjningsstöd. Men jag får stoppa mig och fundera på vad personen uttryckt för behov just nu, i denna stund. Det bästa jag kan göra är att gå och se om vi har några sovsäckar. Nästa steg är att se om personen vill berätta något om sin situation. Är det en akut händelse som gör att han eller hon behöver en sovsäck just idag, eller har den gamla gått sönder? Det samtalet kan lägga grunden för att vi tillsammans kan hitta en mer långsiktig lösning när personen är redo för det.
Det värsta med jobbet är återfallen. När någon trillat dit igen och behöver stöd på nytt.
– Det är sorgligt, men våra armar är lika öppna den sjunde gången du kommer. Vi dömer inte, vi vet att den som tagit återfall ofta skäms och hatar sig själv för det. Därför är vi stolta över att vara en trygg plats dit man vågar komma ändå. Där det är ok att ha misslyckats och där vi kan börja bygga på något nytt när tiden för det är mogen.
