– Jag har aldrig varit miljonär, men jag har alltid haft ett ordnat liv. Inga betalningsanmärkningar eller så. Efter vad som hände mig har jag insett att vem som helst verkligen kan bli hemlös.
Så säger Calle, nyss fyllda 60 år. Han lyser upp när han berättar om födelsedagen då han och arbetskamraterna firade på den lokala pizzerian.
– Jag minns hur jag kunde gå förbi en pizzeria och känna lukten. Hur tungt det var att veta att jag inte hade någon möjlighet att gå in och äta mig mätt, säger han.
Vi konstaterar att det är nästan exakt fyra månader sedan vi sågs första gången. Calle hade kommit till Stadsmissionen för att vaccinera sig mot Covid, och som pressansvarig var jag på plats för att hjälpa journalisterna att hitta personer som var ok med att bli intervjuade. Calle sa ja när jag frågade, och det beslutet ändrade hans liv på ett sätt som ingen av oss kunde ha förutsett.
Men nu börjar vi från början, i december 2020. Calle bodde inneboende i en lägenhet i Danmark. Han var timanställd inom hemtjänsten och jobbade heltid, om inte mer. Livet hade varit tufft efter att Calles sambo, hans livs kärlek och anledningen till att han flyttat till Danmark, avled i sviterna av en sjukdom.
– Jag hankade mig fram och hade ett ok liv. Men så fick jag covid och blev fruktansvärt dålig. Jag fick åka in i ambulans, låg på intensiven först men hamnade sedan i karantänboende.
Plötsligt stod han på gatan
När Calle väl blev frisk var det nytt år. Han var medtagen och trött efter sjukdomstiden. Att jobba i hemtjänsten var inte aktuellt, hans kropp orkade inte. Som timanställd hade han ingen anställningstrygghet, och han hade ingen A-kassa. Några veckor klarade han sig på sina sparpengar, men sedan var han tvungen att säga upp sitt boende. Att han hamnat i Danmark berodde på sambon, som kom därifrån, så egentligen hade han inget som höll honom kvar. Resan gick över Sundet, hem till Malmö där han hittade en tillfällig boendelösning.
– Men det gick inte i längden, jag kunde inte bo kvar och plötsligt befann jag mig i en fruktansvärd situation. Jag var hemlös.
Sjuksköterska Susanne vaccinerar Calle våren 2021.
Calle beskriver hur villrådig han var när han lämnade det tillfälliga boendet för sista gången, med bara en ryggsäck på ryggen.
– Vad gör man nu? Jag hade ingen aning. Eftersom jag bott vid Värnhem tidigare i livet kändes det på något sätt naturligt att röra mig ditåt. Där fick jag för första gången höra om Skåne Stadsmission. Jag träffade en man som varit hemlös tidigare som lovade att ta mig till Café David nästa morgon och visa mig till rätta. Den natten satt jag i en busskur på centralen och frös. Jag minns att det var femmans busshållplats och att jag satt där med tårarna brännande i ögonen.
Calle beskriver natten som overklig. Att han hamnat i denna situation gick inte att förstå. Han var hungrig, kall och rädd för hur framtiden skulle bli. Timmarna släpade sig fram, men till slut var det dags att möta upp mannen från dagen innan och gå till Malmgatan 14. Där ligger Café David, Skåne Stadsmissions öppna mötesplats för människor i hemlöshet och utsatthet.
– Jag tänkte bara ”wow, vilken frukost”. Det var ägg, mackor, fil, juice och kaffe. Jag åt tills jag var sprängmätt!
”Jag blev handlingsförlamad”
Veckorna som följde minns han i ett töcken. Under några nätter fick han sova på ett av kommunens härbärgen, men sedan tog det stopp.
– Det var tre kriterier som skulle uppfyllas. Jag skulle vara skriven i Malmö och det löste jag. Men sedan skulle jag vara missbrukare och lida och psykisk ohälsa, och det gjorde jag ju inte. Så det var stopp. Jag har svårt att förstå hur socialtjänsten resonerar kring det.
Han beskriver hur han blev mer och mer handlingsförlamad, hur dagarna gick åt till att planera för att få mat och hitta en sovplats. Han sov på bänkar och gräsmattor, alltid med ena ögat öppet för att inte riskera att bli rånad eller ivägkörd av väktare eller poliser. All energi och initiativförmåga rann av honom. Att ta tag i allt praktiskt blev snabbt övermäktigt. Han såg ingen väg framåt.
– Det är nog lätt att tänka att den som är hemlös borde skärpa sig, ta tag i sin situation, men det är inte så enkelt. Jag tycker att socialtjänsten skulle kunna följa upp och hjälpa till mycket mer. I stället gjorde dom det krångligt. Krävde papper som jag inte kunde ordna för att jag saknade tillgång till dator, ville ha bevis på att jag inte hade pengar. Varför skulle jag vara hemlös om jag hade pengar? Stadsmissionens kurator, Ann, hjälpte mig mycket med det praktiska. Men jag fick inget stöd från socialen i Malmö, inte ens när jag som biverkning av vaccinet hade hög feber och bad om någonstans att vila över natten.
TV-inslaget förändrade allt
Vändningen för Calle kom den där dagen den 21 maj, då han medverkade i TV och radio. TV-inslaget sändes samma kväll och sågs av tittare över hela landet. En av dem var Eva, Calles systerdotter i Stockholm.
– Nästa morgon när jag kom till Café David satte personalen en lapp med Evas nummer i handen på mig. Det var första gången jag hade kontakt med min familj på över 20 år.
Eva uppmanade Calle att ringa sin syster, Evas mamma, som inte bor långt från Malmö.
– Jag hade fått tag i ett tält då, och slog upp det i en park i Kirseberg. Där satt jag när jag samma kväll ringde syrran. Min svåger tog luren och sa ”Vi hämtar dig”. Det var ingen fråga, han bara konstaterade att så här skulle jag inte ha det.
Konflikten som orsakat familjens splittring vill Calle inte gå närmare in på. Han är bara glad att ha återknutit kontakten. Efter återföreningen bodde han några veckor med mamman. Att ha tak över huvudet och mat att äta gav honom kraft att ta nya tag.
– Att familjen hjälpte mig på det här sättet var den push jag behövde. Jag vill inte svika dem, så jag satte i gång och sökte jobb. Jag gick till biblioteket varje dag och satt vid datorn och sökte platsannonser. Så kom samtalet till slut.
Calle fick sommarvikariat på ett boende i Rydsgård där han nu är tillsvidareanställd och en uppskattad kollega. Genom en arbetskamrat fick han nys om en ledig lägenhet, där han nu har förstahandskontrakt. Tiden som hemlös har fått honom att uppskatta det egna hemmet på ett helt annat sätt.
– Att gå på stan en lördag och kunna gå hem när man blir trött. Det är en fantastisk känsla!
Lägenheten är en tvåa, än så länge sparsamt möblerad.
– Någon annan kanske inte skulle tycka den var så speciell, men för mig är det ren lyx. Jag ska snart sticka till Ikea och köpa köksmöbler och en bättre säng. Sedan har jag allt jag behöver, säger Calle.
Familjen blev räddningen
På samma sätt som det var en räcka oturliga händelser som gjorde att Calle blev hemlös beskriver han hur slumpartat det var att han kom på fötter igen.
– Hade det inte varit för TV-inslaget hade jag nog fortfarande varit hemlös.
För Calle var det den återupptagna kontakten med familjen som blev räddningen.
– Jag har alltid varit avundsjuk på de som haft en god relation med sin familj. Nu har jag plötsligt en riktigt kärnfamilj själv. Det är nästan som en dröm.
Han önskar att de många människor han mött under tiden som hemlös ska ha samma tur i livet.
– Jag tycker att kommunens socialtjänst kunde göra mer. Ett härbärge ändrar ingenting, man måste följa upp och ge stöd. Jag tror att med rätt stöd hade flera av de jag träffat kunnat komma på fötter igen. Skåne Stadsmission gör mycket, men resurserna räcker ju inte till. 14.30 stänger Café David och då börjar mardrömmen. Då handlar allt om att klara sig till nästa morgon igen.
