”Kanske är det idag vi kan återvända hem”

Det händer att Sophiya vaknar på natten och börjar tänka på sina växter i lägenheten i Kiev. Hon har fönsterkarmen full av dem, och trots att hon vet att de inte har överlevt mer än en månad utan vatten har hon en känsla av att hon måste hem och ta hand om dem.

– Vi var en vanlig familj som levde ett vanligt liv. Vi vuxna jobbade och tjänade våra pengar, barnen gick i skolan. Så plötsligt en dag tog allt det slut, på grund av en man långt borta som fått för sig att han ska ”rädda Ukraina”. Vi behöver inte räddas. Vi vill bara kunna leva vårt liv i lugn och ro igen, säger hon.

Vi sitter i soffan på Skåne Stadsmissions mötesplats för familjer från krigets Ukraina. Sophiya och maken Alex har varit här några gånger nu och de tre barnen börjar känna sig hemma. De vet var ritpapper och pennor finns, och idag när det är lite lugnare än vanligt passar de på att leka med sådant som annars brukar vara upptaget.

Sophiya berättar hur hon väcktes av ett telefonsamtal den där dagen i februari. Hur hennes mamma oroligt frågade om alla var ok, och Sophiya nyvaken undrade om hon blivit tokig. Utanför på gatan var det trafikstockning, trots att solen knappt gått upp.

”Nu har det hänt, nu är det krig”

– Det var som i värsta rusningstrafik. Människor lämnade Kiev. Jag väckte barnen och sa ”nu har det hänt, nu är det krig”.

Familjen körde västerut, utan att veta vad som väntade. En del vänner sa ”kom tillbaka, det är snart över”.

– Allt vi kunde tänka på var att sätta barnen i säkerhet, säger hon.

Familjen blev kvar på ett litet hotell i en säsongsstängd skidort nära gränsen till Polen. Dagarna gick och besparingarna började sina.

– Vi bodde hela familjen i ett litet rum. Varje dag tänkte jag att vi skulle kunna återvända, men situationen blev bara värre.

Alex har vänner utanför Ukraina. Många hörde av sig och undrade hur de hade det.

– Till slut sa vi som det var, att vi hade ständig ångest och att pengarna började ta slut.

Erbjöds lägenhet i Malmö

Så kom meddelandet från en av vännerna, om en bekant med en lägenhet i Malmö att låna ut. Familjen tvekade först, men när det började gå rykten om en rysk offensiv från Vitryssland som skulle stänga av tillträdet till den polsk-ukrainska gränsen gav de sig av. Sophiya berättar med förundran om grannarna i det nya huset, som mötte dem efter den långa resan till Sverige. Nästan hela huset hade samlats. De hade fyllt skåpen med matvaror och samlat ihop till det mest nödvändiga.

– Jag kunde inte tro mina ögon. Vi hade rest så långt, det var overkligt att mötas av alla dessa snälla människor.

Hon pratar med stor värme och tacksamhet om grannarna i huset där de bor. Familjen har sökt dagersättning från Migrationsverket men fått nej med hänvisning till att de bor i fel område enligt ebo-lagstiftningen. Nu har de sökt igen och väntar på besked.

”Det går inte att förstå”

– Vi är två vuxna människor som är vana att jobba och klara oss själva. Vi är vana vid att kunna ge våra barn trygghet och köpa allt de behöver. Nu är vi beroende av hjälpen från snälla människor. Från grannarna och från Skåne Stadsmission.

Familjen har varit i Malmö i snart två veckor. Äldsta dottern får undervisning online, från lärarna hemma i Kiev som håller kontakt med sina elever som är utspridda över Europa.

– Varje morgon när jag vaknar läser jag nyheterna. Det går inte att förstå det fruktansvärda som hänt de senaste dagarna. Vilka grymheter soldaterna utsatt barn och vuxna för. Ändå måste jag hoppas att det snart ska vara slut. Varje morgon säger jag till Alex: ”kanske är det idag vi kan återvända hem.”