Samira och hennes två barn har ingenstans att bo. Släktingarna de bott hos har inte plats för dem längre, så nu är läget akut. Till råga på allt är Samira gravid.
– Jag försöker att inte visa barnen hur orolig jag är, men jag tänker hela tiden på hur vi ska klara oss.

När hon vänder sig till socialtjänsten får Samira besked om att nya regler gäller och hon nu måste söka nödboende en gång i veckan. Tankarna virvlar i hennes huvud.

– Hur ska jag klara att söka bostad när jag snart ska föda barn? Hur ska det gå för de äldre barnen, kan de gå kvar på sin förskola och sin skola med sina kompisar?

Ingen förklarar för Samira varför hon måste träffa sin socialsekreterare varje vecka för att söka nytt nödboende. Hon placeras i en lägenhet med små rum, utan några garderober att få undan kläder och annat. Ständigt oroar hon sig för barnen. För att de inte ska ryckas upp helt ur sin vardag tar hon bussen genom hela staden till den förskola och den skola där barnen knutit an till personal och kompisar.

– Varje vecka frågar socialtjänsten om jag har ordnat en lägenhet. De vill att jag ska söka boende i andra städer, men jag är helt ensam med barnen, jag behöver ha min familj nära.

Ett barn måste byta skola
När det är dags för Samira att föda sitt tredje barn får hon dispens. Veckan då bebisen föds räcker det att hon har telefonmöte med socialen. Men så snart hon är hemma igen måste hon ta med spädbarnet till socialtjänsten för att söka om sitt boende. Hennes ena barn tvingas byta skola, till en som är närmare. Samira ser hur ledset barnet är över detta. Hon skulle så gärna vilja att hennes äldsta fick gå kvar med sina vänner. Få behålla åtminstone den tryggheten.

Plötsligt händer något positivt. Samira har varit noga med att betala sin avgift till Boplats Syd, hur tufft hon än har haft det ekonomiskt. En dag får hon erbjudande om en lägenhet i närheten av familj och vänner. Hon får ett förstahandskontrakt! Området anses inte som det bästa, men för Samira är det underbart att kunna andas ut.

– Nu vet vi att vi får vara här. Det är vårt, mitt och barnens. Vi är hemma och behöver inte be om hjälp varje vecka.

Samira planerar för framtiden. Allt känns lättare nu, när hon slipper oroa sig.

– Nu vågar jag tro att det kan bli bra. Jag vill utbilda mig och börja jobba. Tjäna pengar och försörja mig och mina barn.

 

Samira heter egentligen något annat. Några detaljer i hennes historia har ändrats för att värna hennes integritet. Barnen på bilden har ingenting med texten att göra. 

Vill du ge barn i Skåne en ljusare jul? Ge din julklapp här!